Himlen var svart och stjärnklar, staden var alldeles tyst och täcktes av ett djupt lager nyfallen snö, klockan på Katarinahissen visade 04:10 och att det var minus 9 grader ute. En polisbil med sirenerna på kämpade över centralbron men ljudet dämpades av snön och den såg knappt ut att röra sig. Han satt lutad mot en av de fyra spirorna på stadshuset, hans fötter hängde ner över kanten med 100 meter till marken. I knät hade han sin enda vän, Tiger. Han hade legat död i ett av deras favorit vintertillhåll när han kommit tillbaka från sin proviantering. Han hade varit förväntansfull då han fått tag i två burkar kattmat av den där goda sorten som Tiger älskade. Han hade öppnat en av burkarna och hållit framför näsan på honom men han hade inte reagerat, det var då han kände att något brast inom honom. Det var över, han kunde inte fortsätta kampen för överlevnad själv. Utan Tiger fanns det inte längre någon mening. Det var längesedan han slutade känna av kylan, den var en del av honom nu och han skulle aldrig bli varm igen. Hans stela fingrar höll krampaktigt i den nu frusna plastlådan med utgångna köttbullar, hans tänder hade inte klarat av att tugga de halvt frusna köttbullarna och endast ett par hade han kunnat suga sönder med hjälp av värmen i hans mun, men nu fanns det ingen värme eller hopp kvar. Han lutade sig framåt.
Luften av trygghet var unken och torr, härnere i skolans kulvertar fanns bara tomhet och mörker, två gånger hade mina plågoandar försökt att följa efter mig hit ner, jag hade lurat de längre och längre in för att sedan stänga av de svaga nöd ljus som var uppsatta med jämna mellanrum i de trånga gångarna. Där i det kompakta mörkret hade de fått panik, visat sina rätta ansikten, när gångarna började eka av ljudet skapat av mig när jag slog på en stor plåt hade de sprungit. De hade haft bråttom och ramlat och skrapat sönder kläderna mot de sylvassa stenarna som utgjorde golvet. Två gånger hade de försökt utan att lyckas, jag kunde alla nedgångar och valde olika varje dag och trots ihärdiga försök att lurpassa på mig på väg till och från skolan fick de bara tag på mig ett par gånger varje månad. De gångerna slog de mig ordentligt som för att ge igen för alla de dagar de misslyckats.
Angelo hade sett den lilla apan springa bakom staketet utanför slöjdsalen, de gick fram i en halvcirkel så att han inte skulle kunna smita igen. När de kom runt staketet var han borta igen, hur f-n gjorde han? Berget var ju nästan sju meter högt och vi hade ju sett honom, tänkte Angelo när Benke skrek,
-Här, han har gått ner i källaren, nu tar vi han.
Det fanns en stege precis nedanför den halvt uppslagna plywood-skivan som ledde ner i mörkret, de tog sig ner och stod i någon form av källare fast utan dörr, det var svagt upplyst och man såg 3 olika gångar som ledde bortåt. Angelo tog kommandot och beordrade att man skulle gå in i gångarna två och två och hitta den lilla jäveln. När de hade gått en stund började Angelo koppla av, det var trånga gångar men ljuset gjorde att det nästan var mysigt även om man måste huka sig. Sen blev det helt mörkt, de stannade och paniken började nafsa i hälarna, då bröt helvetet loss och överallt så small det. Ljudet var så högt att det gjorde ont i öronen och Angelo var säker på att någon höll på att rasa in och skrek att alla skulle ta sig ut. I farten glömde han att huka sig och sprang rakt in i något vasst hörn och kände att blodet började rinna i pannan, han kröp resten av vägen men ingen såg hans tårar i mörkret.
Gymnastiksalen var placerad vid ytterkanten av skolområdet och det var min gräns och räddning, där vid den stora grå pelaren stannade jag varje dag till och från skolan och rensade det som hade hänt och laddade för det som skulle komma. Det tog nästan tio minuter men jag glömde verkligen bort allt och kunde fylla på igen. Min pappa var svår, i början förstod jag inte vad jag gjorde för fel, jag kunde sitta fel, läsa, äta fel, gå för sakta eller bara vara i vägen. Man visste aldrig när det skulle explodera och när det gjorde det så var skriken värre än slagen, men värst av allt var ovissheten. Mamma var bättre, hon slog både mig och pappa hela tiden, den smärtan var enklare för den var okomplicerad och man slapp skammen, dessutom var hon ganska vinglig så det var lätt att vrida sig så att det inte tog så illa. Mina dagar var tydligt uppdelade, morgonen hemma var lättast, då var jag ensam då mamma och pappa sov, vägen till skolan var ett äventyr i sig då jag var tvungen att ta så många olika vägar jag kunde för att inte Angelo och hans gäng skulle hitta mig, resten av dagen var jag menlös, det var så mina klasskamrater och även lärarna sa. De hade rätt, jag kunde och ville ingenting, kanske hade jag velat någonting om jag kunnat. Vad jag inte visste var att detta var min sista dag i skolan och att livet aldrig mer skulle bli sig likt.
Efter mina sedvanliga tio minuter vid portalen som markerade bytet mellan två liv gick jag sakta hemåt och jag kände att något var annorlunda. När jag kom in på gården och såg ambulansen och de två polisbilarna visste jag att det hade med min familj att göra. På gården stod folk ute i olika klungor och när jag passerade en av de hörde jag en tant säga till sin dotter:
-Jag visste att hon skulle slå ihjäl honom en dag, dottern svarade
-Men mamma det vet du ju i…… sen tonade hennes röst bort men jag hörde liknande samtal ifrån de andra klungorna när jag kryssade fram mot min port. I ambulansen rullade de in pappa, han låg konstigt på sängen och jag vet inte hur men jag förstod att han var död, det kändes konstigt, jag hade ju sett döda djur men det gick inte att överföra till den här situationen. När jag tittade mot den ena polisbilen såg jag mamma i baksätet, hon såg rakt mot mig men med den där blicken som sa att hon inte såg mig. Ambulansen och ena polisbilen åkte iväg och folk började att gå in till sitt. Jag stod utanför porten när de sista poliserna kom ut, de tittade på mig och jag gjorde mig beredd på att springa men de gick till bilen och åkte iväg. I 20 minuter stod jag utanför porten, osäker på vad jag skulle göra. Lättad då jag på något sätt förstod att jag inte skulle få stryk ikväll samtidigt orolig.
Där stod han, ungjäveln med sin uppnosiga uppsyn och såg mot sin pappa, han var säkert glad att den jäveln var död. Det var hon, hade det inte varit för honom och den där ungen skulle hon varit fri att göra vad hon ville och skulle inte behöva supa varje dag för att orka med. Hon hade aldrig bett om att få bli mamma och ungen var mest i vägen även om han skötte sig själv. Nu stod han där och tittade mot henne vilket var rätt åt honom, nu kunde han få klara sig själv.
När jag klev in i hallen kom Tiger rusande emot mig, jag tog honom i min famn och han luktade rök men bakom röklukten doftade han trygghet. När jag gick in i köket var bordet omkullvräkt och pappas specialradio som kunde få in radiosändningar från hela världen, den som han varit så rädd om. Låg i två delar i en stor blodpöl som hade börjat stelna. Jag fick känslan av att det var bråttom att komma undan så jag tog ett paket köttbullar från kylen och hällde upp ett glas vatten och gick till mitt rum. Mitt rum var litet och bestod av en säng med ett lite bord och en lampa, på den ena kortväggen var hela väggen täckt av garderober. Den bortre garderoben gick inte att öppna på grund av sängen och det var där inne jag och Tiger hade vår fristad. Tiger och jag brukade ta med oss mat och sen satt vi därinne med en ficklampa och läste serietidningar. Pappa brukade komma in och skrika efter mig ibland men han kände inte till min hemlighet och gav oftast upp efter ett tag. Även om jag visste att pappa var död och att mamma inte skulle komma var det där jag kröp in och åt mina köttbullar.
Jag vet inte hur många dagar vi stannade där jag och Tiger, men jag gick aldrig tillbaka till skolan. Maten i kylskåpet räckte ganska länge och det var när jag stod där i köket det började att rassla i låset, först trodde jag att det mamma som kom så jag rusade in i min garderob igen för att under dagen kunna avgöra vilket humör hon var på. Det var inte mamma, jag vet inte vilka det var men de stökade runt i lägenheten ett tag och sen stod de i hallen igen och då hörde jag en tant säga:
- Det finns inget av värde här så imorgon får de ta med sig allting till återvinningen så att städfirman kan sanera här, kärringen kommer inte ut igen. Sen stängdes dörren och jag och Tiger var ensamma igen. Jag förstod inte riktigt men antog att kärringen var mamma, det jag förstod däremot var att jag var tvungen att försvinna innan de kom och skulle ta bort allting.
De första åren var värst för mig och Tiger, den enda kunskapen jag hade med mig var förmågan att ta mig in i trånga utrymmen och att kunna ta mig fram i mörker. Den ständiga jakten på mat tärde på oss, det enda dagarna gick ut på till slut. Utan att veta det så närmade vi oss staden och det var då de andra dök upp. Till en början var de trevliga och hjälpsamma och det var skönt att inte vara ensam och jag lärde mig många knep för att överleva. De flesta hade alkohol- och drogproblem vilket gjorde att det blev mycket bråk. Jag var bara 11–12 år när mina föräldrar togs ifrån mig och hade aldrig haft några vänner i skolan och aldrig egentligen talat med någon. Men på något sätt så visste jag att alkoholen och drogerna hade varit en stor del av mina föräldrars problem, så trots många påstötningar vägrade jag att testa. Till en början var min ålder en fördel då få var så långt gångna i sitt förfall att de gjorde illa ett barn, fast det fanns undantag. Vintrarna var svåra och långa men jag trivdes i mörker så jag tog mig långt ner tunnlarna under staden där inte några andra människor vågade vara, det var aldrig minusgrader därnere. Åren kom och gick och människorna med den och efter ett tag var jag inte skyddad av min ålder längre. Att få stryk gjorde mig egentligen inte så mycket då det bara var smärta och egentligen inte så farligt och den gick alltid över, men en dag så blev jag så svårt misshandlad av ett gäng att jag hamnade på sjukhus och det var då jag upptäckte att jag inte kom ihåg mitt namn. Personalen på sjukhuset trodde mig inte förstås men lappade ihop mig ändå och sa att man skulle ringa polisen. Min livsbana trogen så smet jag via sjukhusens kulvertar till min frihet samma kväll.
Mannen som kom in på akuten den kvällen var så mager och så täckt med blod att Ingrid först trott att det bara var kläder där på båren, efter att ansvarig läkare hade sett över patienten och säkerställt att det inte var livshotande. Hade Ingrid och hennes kollega fått tvätta av patienten och då framträdde en sliten, mager men väldigt ung man därunder det levrade blodet, han hade fått ett benbrott på handleden och många sår över hela kroppen. Läkaren gipsade armen och sen lappade de ihop honom bäst de kunde. Ingrid var i rummet när han vaknade och började prata med honom, men han sa ingenting. När hon frågade vad han hette hade han sett uppriktigt förvånad ut och sen hest svarat att han inte visste. Ingrid förstod att han var en av de hemlösa men tyckte det var konstig då han saknade den attityd de brukade ha och inte såg så sliten ut som de brukade. Han såg ut att kunna vara vem som helst, men hon hade sina instruktioner och berättade att hon var tvungen att kontakta polisen om han inte berättade sitt namn. När hon kom nästa dag var han inte längre kvar och ingen visste vart han tagit vägen, och hon glömde bort sin tysta patient.
Efter besöket på sjukhuset blev det sig aldrig mer likt, det var som att allting tagits ifrån mig när jag inte ens kunde komma ihåg mitt namn, vad tjänade allt till? All smärta, allt jagande efter mat, för vaddå, att överleva ytterligare några dagar eller veckor? För en person utan namn, vänner eller syfte var allt meningslöst. Som så många gånger förr var det Tiger som räddade mig, vem skulle ta hand om honom om inte jag gjorde det. Mitt syfte med livet blev att ta hand om Tiger och under tiden försökte jag komma ihåg mitt namn som att det skulle kunna rädda mig.
Tigers orangefärgade päls var blek och kall, han kände ingenting längre när han strök honom längs ryggen då känseln i fingrarna var borta. Ett minne av ett upprop i skolan kom framför honom, rösten som sa ”här” när läraren ropade Per såg genom hans ögon. Stadens vita, hårda och obevekliga mark rusade emot honom när han slöt ögonen och tänkte ”Jag har ett namn
Mörkertalet är stort men man beräknar att mellan 50 till 100 barn försvinner årligen i Sverige utan spår. Föräldrars drogmissbruk är en vanligt förekommande anledning även om fallet Per är unikt där både skolan och de andra ansvariga myndigheterna brast i sitt ansvar på ett synnerligen katastrofalt sätt.
Morgonen den 13:e december 2013 larmas räddningskåren om att en man ligger nedanför stadshustornet och förmodligen har hoppat. En utredning startar som ska avslöja en historia utan dess like. Ingen vet till en början vem mannen är men den nya DNA-tekniken ska snart hjälpa utredarna på traven. Pers pappa, Stefan Larsson blir den 13 maj 1992 ihjälslagen av sin maka Siri Larsson som får livstids fängelse på Hinseberg. De lämnar efter sig en son på 11-år som heter Per Larsson. Under utredningen och häktandet av Siri framgår det inte att det någonstans finns ett barn som ingen tar hand om. Skolan där Per gick hör rykten om vad som har skett men tar för givet att Per flyttat men frågar inte.
Vad som hände Per mellan hans föräldrars försvinnande och morgonen vid stadshuset är det ingen som känner till, man fann inga spår av droger eller alkohol i hans kropp. En undersökning bland de hemlösa i Stockholm gav inte heller några resultat. Angelo var den enda klasskamrat som mindes honom just för det där med kulvertarna och vittnade ångerfullt om att ingen egentligen pratade med honom. Vad Per uppehöll sig under de 11 åren får vi aldrig veta men grannar har vittnat om att familjen hade en orange katt, om det var samma katt som låg bredvid honom där vid stadshuset får vi aldrig veta. Inte heller varför så många människor som då visste om vad som hänt och att det fanns ett barn i den trasiga familjen men ändå struntade i att hjälpa den utsatte Per. Pers kvarlevor kremerades tillsammans med katten och spreds för vinden på Skogskyrkogården söder om Stockholm, saknad av ingen.
Varje år den 13 december tidigt på morgonen tänds ett ljus framför stadshustornet, vem som tänder det vet ingen, inte heller varför, förutom vi.
