Det hade börjat med ett vanligt foto, motivet var ett klassiskt 1800-tals foto av ett arbetslag på en gård någonstans i Sverige. Korniga ansikten stirrade stint och allvarligt framför sig. Som en mental örfil hade en tanke plötsligt dykt upp att alla de på fotot var döda nu. Det var när Ronny studerade personerna på bilden som han såg det, bakom skärmen på en gråvit mössa tillhörande en kort farbror stack en rund och knölig näsa fram, med samma textur och kratrar som en blek jordgubbe. Personen var en exakt kopia på Birger, eller rättare sagt hans näsa.
Han och Tommy måste ha varit 9 år den sommaren. En dag efter att ha försökt undgå att bli upptäckta av husvagnsungarna sprang de in i ett förtält till en skabbig gammal husvagn. När de var på väg ut igen så hörde de en harkling. Bakom en stor knölig och röd näsa tittade två små ögon nyfiket på de, först blev de rädda och bad så mycket om ursäkt och var på väg ut när gubben började skratta. Det var något med det där skrattet som upplöste rädslan och vaksamheten och när gubben bjudit på saft och kakor, tackade de ja på frågan om de ville följa med honom ut och fiska dagen därpå. De åkte båt med Birger och fikade i hans husvagn många gånger den sommaren.
Hur många var de egentligen? De där människorna som påverkat eller funnits i hans liv där i utkanten, vilka var de? Listan med namn och minnen kom över honom som en svallvåg, vissa saknade namn, tanten i den smutsgula kiosken som plockade godis under tiden man stod på den förhöjda pallen och pekade. Läkaren som tog hand om hans öron, Ronny mindes bara en ögonvita med blodfärgade sprickor som syntes genom den runda spegel med hål i, hade han varit alkoholist? Tankarna snurrade, vad hade hänt dessa personer? Vilka var de egentligen? Alla hade bidragit med bitar till det pussel som sen skulle forma honom och göra honom till den han blev. De krävde ett erkännande kände han. Han tog fram papper och penna och började bygga en teater, en samlingsplats för ensamma själar. Han bestämde sig för att han skulle ta upp de en och en och presentera de för varandra. Till slut hade han förankrat 43 personer i den varma famn de röda plyschstolarna erbjöd.
Birger var den första att bli intervjuad och när Ronny till slut gav alla tillåtelse att prata med varandra började samhörigheten spridas som en varm vårvind genom lokalen. Han tog de i nummerordning och tillsammans strävade de på. Men ett problem uppstod, en man reste sig och ifrågasatte hela upplägget och klargjorde att han hade viktigare saker för sig än att sitta och lyssna på en massa halvbekanta människor till Ronny förklara sina liv. Han hade ju bara hjälpt Ronny en gång att förtöja en båt förvisso under trevliga former. Birger sa med tydlig röst till honom att de alla hade ett ansvar att hjälpa Ronny att få sitt avslut, mannen satte sig ner och intervjuerna kunde fortsätta.
Till slut satt de där, tysta och medvetna, 86 ögon som stirrade utan att tåras. Han tackade de alla och de gick. Ronny kände sig ensam men tillfreds. Han la sig ner och kände en kall frisk doft som om någon öppnat ett fönster en tidig vintermorgon och kände sig tyngre och tyngre när all anspänning lämnade hans kropp.
-Titta, han skrattar, sa Erika och drog sin mamma i handen.
-Ja, vännen, men pappa är i koma och kan inte se eller höra oss, idag tar vi farväl av pappa, sa flickans mor och nickade bifall mot läkaren i rummet. Läkaren stängde av maskinen som ansvarat för patientens andning och efter några minuter av total tystnad gick han fram och höll sin hand mot patientens hals och sa,
-Det är den 23 mars och klockan är 20:25 och patient Ronny Karlsson har avlidit.
Helt plötsligt satt han i en stol av plysch, och såg en person han vagt kände igen uppe på scenen. Men han kunde inte tala eller röra sig annat än att vrida huvudet, personen som hjälpt honom att förtöja båten satt plötsligt i stolen bredvid honom, och han rörde bara på läpparna men Ronny hörde ändå tydligt när orden, Men va-fan med emfas, lämnade hans läppar.
