”Den förra eller denna?” den brandgula lappen vibrerade 4 centimeter från hennes högra öga, hon försökte låta bli men hon klarade inte av att denna bleka och finniga människa trodde att han var en doktor för att han hade en vit rock på sig, varför hade han det egentligen? Hans enda arbete var att sitta i en stol och via en dator styra en maskin som bytte olika styrkor i ett glas som till slut av en logik i datorprogrammet bestämde vilken typ av glasögon hon skulle kunna behöva. Syftet med en vit rock borde rimligtvis vara att skydda kläderna från något, hon kunde inte låta provokationen vara utan tecknade snabbt på en vanlig ljusblå lapp:
”Varför har du brandgula lappar du är ingen doktor?”, Han log överlägset med ena mungipan och tecknade snabbt och inte för att det stod i texten men hans kroppspråk visade tydligt frasen ”men lilla gumman” det stod:
”Inte överens, spelar det någon roll?” sen höll han upp den första lappen igen, han var en hamstrare så han hade en hel hög med flottiga och begagnade lappar liggande framför sig på bordet, så mycket för ett personligt bemötande som det stod i reklamen tänkte hon och stirrade in i den jävla maskinen igen och höll upp sin lapp ”Den förra”. Timmar hade gått och hon började tänka att hon aldrig skulle bli klar för hennes ögon var på gränsen till utmattning av allt stirrande. Men snart hade hon fått ett par glas i någon form av ställning som såg ut som ett tortyrredskap från någon medeltida källare, dessa fungerade ändå så hon gjorde tummen upp och efter ytterligare en timmes val av bågar och utväxlande av information var hon klar.
Utmattad och yr gick hon ut i stad där det äntligen var minusgrader och askregnet hade lagt sig, fyra gånger på lika många år hade himlen förmörkats och det svarta regnet hade kommit, för varje gång togs något ifrån de och ingen kunde förklara vad det var eller varifrån det kom. Första gången hade förmågan att skaffa barn försvunnit. Då hade alla trott att det var något övergående och insikten att fertiliteten inte bara minskats utan försvunnit hade gradvis gått upp för de alla. Den andra effekten som kom var nästan mer komisk än allvarlig till en början då de alla blivit av med förmågan att sjunga och alla försök därtill slutade bara med vanligt tal. Varje år kom regnet mellan februari och mars och efter den tredje gången när förmågan att skada någon fysiskt försvann gick religiösa personer igång och budskap om den ene och den andras återkomst eller snara återkomst avlöste varandra. Nu hade det börjat skapas grupper som försökte undvika de mörka molnen och dess obegripliga regn men hur man än bar sig åt blev man smittad av dess effekt. Den fjärde gången togs talet ifrån de. Jenny som identifierade sig som skrivande person hade sett ett uppsving framför sig där det skrivna skulle få en renässans och förmågan att utrycka sig väl i skrift skulle bli ett övertag men verkligheten tog snabbt detta ifrån henne, folk hade inte tid att läsa och begrunda utan snabbt ihoprafsade lappar och butiker fyllda med färdigskrivna budskap tog snart över kommunikationen och nya former av kroppspråk började ta form och skapade många missförstånd mellan olika grupper med olika kodex.
Tystnaden hade varit det första man la märke till, utan tal eller sång var människans ljudavtryck minimala och de stora folksamlingar som i desperation försökte demonstrera sin frustration var skrämmande att uppleva. Nu hade allt stannat upp och inte ens de vanliga ljuden var där när alla väntade på att förstå vad detta nya regn hade fört med sig, längre ner på gatan såg hon Jonny. Jonny hade varit hennes trygghet de senaste åren, de hade träffats samma kväll talet togs ifrån de men trots att de bara talat med varandra under ett par timmar hade de känt att de hörde ihop, hon gick mot honom och tänkte att de kunde äta lunch tillsammans. När hon kom fram till Jonny stannade hon till och de såg varandra i ögonen sen fortsatte hon ensam nedför gatan.
