Förpliktelser

Lågorna från elden hade börjat falna, de fyra personerna var uppfyllda av situationens allvar och ingen sa något men det behövdes inte heller då inget mer fanns att säga, endast övertygelsens fasta beslutsamhet syntes i deras ögon. Brännjärnet var återigen rött, symbolen med den runda cirkel och svängda V:et syntes tydligt. Den äldste av de fyra reste sig och tog det runda handtaget, såg på den siste i tur som stod på knä med bar överkropp, alla satt tätt framför honom och de höll varandra i händerna, han skrek inte när det varma järnet fräste in i hans skuldra utan satt bara helt stilla med sammanbitna käkar och såg de andra djupt i ögonen.

-Då var det gjort och bestämt, sa den äldste med låg och allvarsam röst.

-Och kan inte göras ogjort, sa de alla samtidigt och reste sig och gick ut i livet.

Dagarna blev till veckor, som blev till månader, som blev till år, som blev till decennier, skulle eden bestå?

Solen gick upp även denna dag, staden som låg fyra kilometer bort började glimra i rött. Om ett par timmar skulle luften dallra av värmen och normala dagar skulle livet i staden vara i full gång, redan nu förbereddes basarerna och torgen sopades rent från gårdagens djurspillningar och grönsaksbläst. Mannen som genom en kikare såg över staden och de närbelägna kullarna visste att denna dag inte skulle starta som vanligt och inte heller sluta som det brukade, många skulle ha förlorat sina nära och kära, om man inte själv var en av de döda. Oavsett, skulle detta ihågkommas under generationer och ytterligare ge föda åt det hat och oförsonlighet som hans insats gick ut på att sätta stopp för, han beklagade detta men hans uppgift var att genom sin kompetens och erfarenhet skydda så många civila han kunde men framförallt var han skyldig sina befäl och mannar att säkerställa att deras förluster hölls till ett minimum. Han gick igenom strategierna och planerna igen och konstaterade att det inte fanns något bättre sätt och att han var förberedd på de flesta avvikelser som kunde ske, han knyckte till på armen så att den strama uniformen visade ett armbandsur med stora röda siffror - 22 min. Om 12 minuter skulle han begära en sista stridsrapport från sina utplacerade trupper och sen var det bara att vänta. Ett plötsligt tumult utanför ingången till kommandotältet störde hans koncentration, två vakter kom in med en soldat mellan sig,

-Sir, oidentifierad budbärare med brådskande bud, visiterad utan vapen men med ett kuvert och blå väska, Sa den ena soldaten i givakt och blicken i fjärran, samtidigt som han lyckades hålla ett öga på budbäraren som att den skulle göra något våldsamt mot generalen.

- Ge mig kuvertet, soldat, Sa han med rapp kommandoröst. Kuvertet var ett vitt enkelt A5 och han fick en föraning om innehållet och ville knappt öppna det, han tittade på klockan - 17 min. ”33 år” tänkte han, så han hade bävat inför den här dagen. Han öppnade kuvertet och fick sin bekräftelse och bad om att få väskan och sa sen åt de att släppa budet.

- Överste.

-Ja, General.

-Jag lämnar stridszonen och du tar befälet, det är 5 min kvar till stridsrapport, Sa generalen så att kragen med de 3 stjärnorna på vardera sida buktade utåt och hotade att spräcka sömmarna på den vita skjortan.

-Jag tar befälet och det är 5 min till stridsrapport, Sa översten rappt och gjorde honnör samtidigt som man hörde klickandet från alla tangentbord som vidarebefordrade information om den nya befälsordningen till alla förband.

Generalen lämnade tältet omedelbart bärandes på den blå väskan och kuvertet i samma hand och sa till en av stabspersonalen som hade till uppgift att alltid stå vid hans sida under strid,

- Ordna en transport till Aleppo om 15 min, och sedan en resa till Stockholm.

-Ja, General

Exakt 15 min senare kom generalen, nu iklädd en enkel grå träningsoverall och en grå keps. När bilen passerat bommarna och körde ut från den tillfälliga basen hördes de första explosionerna från staden, en känsla av svek for genom honom men han hade vetat att denna dag skulle komma samtidigt som han kände värmen från sin högra skuldra.

Nu kom de äntligen, lite försiktig och trevande till en början men hyddan hade börjat fyllas på med flickor i åldrarna 5–12. Föräldrarna spanade oroligt omkring sig livrädda för att gerillan skulle göra en räd just denna dag och kidnappa deras barn till ett liv i helvete. Marie hade lärt sig att känna deras fullständiga vanmakt över att inte kunna göra något, otaliga gånger hade hon föreläst om detta hemma men det gick inte att få någon i västvärlden att förstå den ständiga skräck man levde i och framförallt den frustration och förnedring en människa kände när man inte kunde hjälpa sina nära och kära. De hade förberett sig på denna dag länge hon, hennes medarbetare och deras tolkar, Prästen stod några hyddor bort och tittade på med dels förlägen blick men var det något annat också? ”Den jäveln”, skulle bara våga hitta på något idag” tänkte Marie. Deras sista möte hade varit när hon fått reda på att prästen gått runt till familjerna och predikat att gud kanske såg illa på att man skickade bort sina döttrar till skolan och insinuerat på att det kanske var anledningen till att kidnappningarna hade skett. När det kom fram var det riktigt nära att hon gick över och slog ihjäl den fete och självgode prästen med sina bara händer, dock avskydde hon all form av våld och visste att det sällan ledde till långvariga förändringar. Hon hade besökt honom i hans hem, inledningsvis hade han varit inställsam men när hon ifrågasatte hans agerande och motstånd till skolan hade han bytt attityd och blivit hotfull och skrikit att han inte behövde förklara sina handlingar annat än in för gud och en massa annat nonsens av samma slag. Hon hade dock varit förberedd på det så hon hade lugnt tagit fram ett kuvert och med låg och intensiv röst sagt,

- Jag tänker inte diskutera detta med dig, du ska inte lägga dig i eller hindra folk från att ta sina döttrar till vår skola, eller strunta i att betala för de tjänster du ber din församling att göra för dig. Sen beskrev hon innehållet i brevet och sa att hon skulle skicka det till sin mycket goda vän kardinal Ferdinand som hade i uppdrag från påven att stävja all form av tveksam verksamhet som skedde i katolska kyrkans namn och riskerade att svärta dess rykte. Hon såg i hans ögon att han var knäckt och inte skulle fortsätta vara ett problem för skolan framöver.

Nu satt alla elever snällt på knä och i prydliga rader inne i skolsalen och skrattade osäkert när läraren och tolkarna presenterade sig samtidigt som alla tittade girigt och nyfiket på den balja fylld av is som var fylld med iskalla drycker som en del av de aldrig sett förut. Någon skrek till från utkanten av byn, Marie såg ett dammoln närma sig från väster och det blev oroligt i byn men när hon såg den stora vita flaggan som vajade från jeepen visste hon att det bara var någon från baslägret som kom.

Jeepen körde fram genom de dammiga gatorna och stannade framför skolan där nu en ansenlig folksamling stod och väntade, två personer hoppade ut och började öppna bakluckan för att lasta ur, en tredje person klev ut med ett kuvert och en blå väska i handen och gick raka vägen fram till en av lärarna.

15 minuter senare åkte jeepen tillbaka med en fjärde passagerare iklädd en grå träningsoverall och keps.          

”280 meter”, tänkte Eddie, är nästan så högt man kan komma i mänskligt byggda hus, och ändå kan man inte ta in höjden som om hjärnan skyddade en från att förstå, varje sund människa borde rimligen bara vilja ta sig ner härifrån. Men han hade vant sig under de senaste åren, under den här perioden på över sex månader hade han inte befunnit sig nere på gatuplan en enda dag, som en modern form av trädmänniska hade han flugit helikopter mellan skyskraporna. Idag var det sista dagen för förhandlingarna och han skulle om 20 min presentera summeringen i den stora salen. För bara ett par år sen hade han varit livrädd och nervös att ställa sig framför det gigantiska konferensbordet som hade plats för 80 personer, varje plats hade en mikrofon med tre knappar och en lampa. Mellanrummet i bordet var 3 meter brett och var utsökt dekorerat med isskulpturer och var tredje meter stod det en skärm. Bakom varje sittplats fanns det tre stolar för medhörande. Den ena kortsidan av rummet var täckt av tolkningsbås som hanterade översättningar till och från över 45 språk i realtid. Idag skulle mikrofonerna vara avstängda, den aggressiva tystnaden från de 320 personerna skulle vara fysisk när allas blickar riktades mot honom. En lätt knackning på axeln fick honom att komma tillbaka till verkligheten, det var hans assistent som hade sagt något han missat, 

-Det har kommit ett bud, frågan hängde tydligt framför de, ville han befatta sig med det nu så nära sammanfattningen eller skulle han vänta för att inte riskera någon ryktesspridning om oegentligheter? Spelade ingen roll tänkte han, nu var han omgiven av så mycket folk så inga billiga trick skulle fungera.

När han 15 minuter senare gick ut genom en bakdörr på gatuplanet iklädd en grå träningsoverall och keps konstaterade han att det spelat en roll.                                                                               

Det 8 våningar höga huset hade sett över 6 generationer växa upp under sin livstid, känt tillväxten av små liv i hissarnas vajrar bli tyngre och tyngre tills de inte längre fanns kvar och vikten återigen blivit lättare ett par år. Placerad centralt hade det utsikt över allt i den grå förstaden. Det såg torget och de stora gråa pelarna där knarklangarna frodades i dunklet men även skeletten från torgstånden som väntades att fyllas med nya varor för dagen. På håll kunde den även skönja utkanten på den stad som den levererade människor till varje dag.  Utanför dess ljusgrå fasad täckt med mörkare strimmor av fukt stannade tre taxibilar. Ur bilarna klev tre personer med grå träningskläder och keps, de såg på varandra som bekanta främlingar och gick mot porten med bestämda steg.

De tre personer gick genom barndomens och ungdomens minnen upp till den sjunde våningen, på vägen passerade de bortglömda intryck som sakta flöt upp till ytan, Den torra lukten av betong blandat med det hasande ljudet från fötter som sakta möter graniten i trappstegen, den svängda vyn uppför där sopnedkastet för varje våning var symmetriskt placerad, känslan av väggarnas skrovliga yta fick fingrarna att känna sig som hemma, på våning fyra kokade någon pasta med köttfärssås, till och med det tvära avslutet av ledstången och glappet på 5 cm till nästa ledstång vid varje våning mindes man. Ringsignalen skorrade och dörren öppnades av en fjärde person med grå träningsoverall och keps, 

-Hon är redo, var det enda ord som sades när de alla klev in och stängde dörren efter sig.

Persiennerna var neddragna och lägenheten låg i mörker, det grå dagsljuset verkade kämpa för att tränga sig in genom gliporna men det enda den förmådde var några strålar av ljus som var fyllda av små dammpartiklar. Där i vardagsrummet satt hon i skenet från dussintals ljus, familjens koryfé, rak och stolt i ryggen och med det grå håret i en stram knut gav hon alla sina barn en djup och medkännande blick när de satte sig ner i soffan. Det var en talande tystnad när alla betraktade varandra och trots att en del av de inte sett varandra på dussintals år fanns värmen och kärleken kvar mellan de alla. Nu reste hon sig och gick fram till flygeln som inte bara överlevt två världskrig utan från sin plats på Bataclan i Paris träffat och hört de samtida ledarna från både den segrande och besegrade sidan. Vem vet vilka hemligheter och planer som smitts med armbågarna placerade på den blanksvarta lacken lyssnandes till de ljuva och rena tonerna. I exakt 23 minuter satt de tysta med slutna ögon och lät tonerna av Appassionata skölja över sig som ett renande bad över den sorg som fört de alla samman igen.

- Tänk att förstå vem någon är innan den personen gör det själv, precis så gick det till och det glömmer jag aldrig, sa Jeanette och Eddie fyllde på medans han tog en mums-mums till, 

- Jag hade aldrig valt juridiklinjen om inte han hade övertygat mig. 

-Mig lärde han att man alltid ska vara ärlig och följa sitt hjärta oavsett konsekvenserna, och jag har alltid varit lite avundsjuk på dig, Josefine som fick stanna hemma med honom och mamma, Sa Jonas samtidigt som han la upp fötterna på den undre skivan av det gamla soffbordet

- Det har inte alltid varit lätt och jag hade gärna bytt med er och få chansen att se världen men jag fick ju mer tid än er, vilket jag alltid ska minnas med glädje, Sa Josefine

- Ni har alla fått er tid, er gemenskap och vänskap kommer med tiden att ersättas med något annat nu när han inte längre är med oss, Sa Elise med den sedvanliga pondusen.

De satt och pratade minnen tills det mörknade och efter att Mor Elise hade kommit i säng gick de alla ut i hallen där fyra spadar och en urna väntade på de. De gick genom barndomens gårdar och lekplatser var och en försjunkna i sina egna minnen. När de gått igenom den lilla skogen och kommit ut på ängen som ledde fram till den lilla stranden där de för 33 år sedan svurit sin högtidliga ed började de att gräva. När hålet var täckt såg de alla ut över den lilla sjön och Jonas som var den äldste sa,

- Eden har hållits, Sen sa alla i kör,

- Och kan inte göras ogjord.

När de började att gå tillbaka vände sig Eddie om och tittade bort mot deras improviserade grav och tänkte ”jag kommer alltid minnas din vita fjäderdräkt och ditt dåliga morgonhumör, så länge jag lever, Nero” och gick ikapp de andra.